Etiketter

fredag 13 december 2013

Ljuset i mörkret


Det var lördagen den 18 maj, dagen som förändrade hela mitt liv. 

Jag minns det så väl, vi skulle spela bortamatch, det var sista matchen för säsongen och inte nog med det. Matchen var den viktigaste på hela säsongen, den skulle avgöra allt. Vi hade en poäng mer i tabellen och låg etta. Det kändes bra att åka dit med en ledning men det räckte inte. Om de skulle ta tre poäng skulle vi kasa ner och bli tvåa. Vad skulle en andra plats betyda, ingenting. Hela sommaren som skulle komma härnäst skulle bli helt förstörd och man hade känt sig misslyckad i veckor. Det var inte bara jag som tänkte såhär, jag vet att hela laget hade taggat inför denna matchen i veckor och nu skulle den äntligen spelas. Det var en blandad känsla i bilen mot Kristianstad, man var både nervös, taggad och orolig om det inte skulle gå som väntat. Vi hade mött dem förra hösten där det blev vars ett poäng efter en mycket tuff match med otroliga känslor och det var nära att bli slagsmål på plan. Skulle vi få samma resultat idag skulle vi klara oss till en vinst i tabellen. Det är bara en sak som skiljer, vi spelar i Kristianstad. Kristianstads hejarklack är känd för att vara otroligt tuff på hemmaplan. 
  • -Är ni nervösa? säger en pappa till en av killarna i laget som körde oss dit. Alla svarade nej. Jag såg på killarna i bilen att de också var nervösa men det var väl antagligen ingen som ville erkänna det. För övrigt var det inte mycket snack och prat i bilen. Man fokuserade på sitt eget och vad man skulle göra under matchen. Alla satt och kollade ut igenom fönstret och lyssnade när radion spelade. 

Äntligen var vi framme, bilresan kändes som en evighet. Vi hoppade av och tog våra väskor. När vi kommit in i omklädningsrummet var det inga föräldrar där och vi kunde börja tagga på riktigt. Det var fullt fokus på alla grabbarna. När matchtröjan var på och skorna knutna satt vi på den hårda bänken, det var helt tyst och alla var i sin egen bubbla. 

Tränaren kom in och bröt stämningen. Han började gå igen taktiken. Det var en lång genomgång med alla killar som var totalt fokuserade på att lyssna och ta in. Sammanfattat sa han att vi inte skulle kasta bort några onödiga bollar, spela tufft i försvaret, vara med från början och sätta alla lägen. Inget ”fjams” på plan. 

Det var en skön uppvärmning och man kände sig redo. Matchen skulle blåsa igång inom ett par minuter och man skulle bara dricka de sista klunkarna innan vi började lira. Jag fick äran att börja och det kändes helt suveränt. Jag stoppade ner fingrarna i klisterburken och tog en stor klick, kletade ut det på fingrarna och sedan rullade in bollen i det. Nu var den perfekt. 

Domaren blåste igång och det startade. Kristianstad fick det första målet och ledde direkt med några bollar, vi kom ikapp och när det var 2 minuter kvar av matchen stod det lika. Det var lugna anfall och ingen vågade ta avslut. Man kunde riktigt ta på stämningen i den lilla hallen som var fullsatt. En kille från Kristianstad hoppade upp och sköt ett skott, det gick precis utanför och vi hade chans att ta ledningen. Vi spelade snabbt och offrade oss för varandra och till slut kom läget. Vi sköt men målvakten tog den. Målvakten gjorde ett snabbt och långt utkast till en kille som kontrade, han fick bollen perfekt och sköt stenhårt nere i. Det var ett omöjligt skott att ta för vår målvakt och de leder med ett. Vi missade ännu ett anfall. Det var nu en halv minut kvar av matchen och jag visste att de skulle ta det lugnt. När det var tio sekunder kvar sköt de ett skott utanför som vår målvakt snabbt fick tag i. Jag sprang på kontring och fick bollen. Ingen kom efter mig och jag kollade på klockan. Det var det sista som hände in matchen och det kokade i hallen. Jag studsade fram till målgårdslinjen och hoppade. Målvakten täckte mycket och jag tänkte skjuta uppe i. Det var som de längsta sekunderna i mitt liv. När jag hade skjutit fattade jag först inte. Jag träffade ribban. 

Det var inte många som just sa någonting till mig men jag märkte av deras blickar och deras ansiktsuttryck bara visa en sak, besvikelse. Alla föräldrar var också jättebesvikna på mig, det såg jag. Att inte ens föräldrarna kunde förstå mig. Det var knäpptyst i omklädningsrummet och i bilen hem. Jag kände mig hopplös men visste inte vad jag skulle göra. Om jag började gråta, vad skulle killarna tro om mig? Vi var ju 15 år nu. Det var ingen lekskola, man skulle ju typ vara vuxen nu. Jag höll mig hela vägen hem men när jag kom hem frågade min pappa hur det gick. Det var droppen, jag svarade inte utan sprang inpå mitt rum, grävde ner huvudet mellan mina två kuddar och tårarna bara kom. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ut ur detta och jag funderade länge på att sluta på handboll. Jag hade skämt ut mig för resten av livet. 

Sommaren kom och jag hade inte kommit över förlusten än. Mina kompisar och föräldrar såg hur dåligt jag mådde. Mina kompisar hade altid tid och pratade och hängde väldigt mycket med mig för att jag skulle tänka på annat och komma över mitt misstag. Mina föräldrar pratade mycket med mig, berättade att livet har både positiva och negativa sidor, att man ibland mår dåligt men med nära och kära omkring sig så brukar det lösa sig, och om sina egna erfarenheter. Det var otroligt tufft men så en dag bestämde jag mig. Jag kunde inte sluta spela handboll bara för att jag missade ett skott. Jag bestämde mig mig för att komma tillbaka efter sommaren som en helt ny person. Jag skulle vara bäst. Jag lyssnade på mycket peppande musik och kollade på många bilder som gjorde att man verkligen ville träna. Jag började träna direkt när sommarlovet började, jag tränade otroligt mycket. Nästan varje dag. Jag körde fys varje dag och sprang tre gånger i veckan. I slutet av sommaren kände jag mig riktigt stark. Jag både såg och kände en stor skillnad på mig. Jag hade aldrig varit så taggad att komma tillbaka. När jag kom tillbaka var jag bäst i mitt lag och har nog aldrig varit i så bra form innan. 

Säsongen startade och vår tränare hade bokat en träningsmatch mot just IFK Kristianstad. Vi förlorade sist och ja ni vet varför. Jag dundrade in 14 baljor och vi vann med tio mål. Det kändes gött. 

Jag klarade att ta mig tillbaka från denna dippen och jag såg ljuset i mörkret. Jag tror att det är viktigt att man bestämmer sig rejält och är redo att satsa allt. Att man har kompisar och föräldrar som ställer upp och hjälper dig. Att man har ett tydligt långsiktigt mål och att man aldrig ger upp. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar